Fönster mot gården

Publicerad den 23 november, 202024 november, 2020 av larsliljas

Från sommarens arbetsdagbok – del 2

Det blev så väldigt mycket text senast jag skrev ett blogginlägg, så den enda lösningen blev att dela den i två delar. Allt handlar om det arbete jag gjort under sommaren 2020 på släktgården som mamma tagit över. På grund av corona och mina studier till Bebyggelseantikvarie i Göteborg hade jag hela sommaren 2020 till förfogande för arbete på gården hemma i Dalarna. Nedan följer del 2.

Trädgård och ängsmark

Gården har sedan tidigt 1970-tal omgivits av stora gräsmattor. Det är gammal ängs- och åkermark närmast husen som blivit till en stor parkliknande miljö med kort gräs. Morfar hade en åkgräsklippare med uppsamlare som han åkte runt på jämt och ständigt. När han gått bort kopplades en robot in. En av de första åtgärderna när mamma tog över gården var att sluta klippa delar av dessa enorma gräsmattor. Gräsmatta är en biologisk öken och vi vill ha en mångfald av växter för bin och andra insekter att trivas i. Hela jordklotet lever idag med massdöd för insekter och djur. Vi behöver alla de hotade djuren för ett balanserat ekosystem. Om vi låter delar av våra trädgårdar växa vilda och hanterar gräsmattorna som äng kan vi ge djuren en gnutta livsutrymme igen. Genom fruktträdgården har vi istället för gräsmatta börjat klippa gångar som delar in ängsmarken i kvarter under fruktträden. De flesta av de 14 träden är från ca 1920 men komplettering pågår fortfarande där något dött.

Fruktträdgården där hemma. Sedan några år är gräsmattan förbjuden och vi klipper istället gångar som delar in grönskan i ängsrutor under träden. Maskrosorna stortrivs i början av säsongen och är fantastisk och viktig mat för bin och andra insekter, men ersätts senare på säsongen av högt gräs och andra örter.

Målet är artrik äng, men det ställer krav på slåtter en eller två gånger om året. Allt som slås måste därefter avlägsnas för att markerna ska bli så pass magra att ängsväxter trivs. För att göra detta till en rimlig arbetsuppgift behövs en slåtterbalk, vilket min pappa har i sin ägo och snällt lånar ut och helst ett gäng snälla släktingar som hjälper till. Vi hade turen att få tillgång till båda dessa saker denna sommar.

Gamla harvar (krattan vid slåtter) kommer åter till heders när vi försöker hävda gräsmattorna som de ängar de en gång var.

I år reste vi för första gången på många år en hässja intill gården, en konstart som mina morbröder fortfarande behärskar från sin uppväxt i byn. Ett initialt problem var att vi inte längre hade alla delar som utgör en hässja. Men mammas kusin som äger morfars föräldrahem meddelade att där fanns i princip oanvända delar, bara att ta för sig. Vi fick ett antal krak som antagligen tillverkats av morfars äldre bror Axel nån gång vid 1900-talets mitt. En hässja består av krak, röder och stöd. Kraken är de kraftiga stolpar som spettas ned i marken med alla piggar som man sen lägger röderna, alltså de långa störarna på. För att hässjan ska stå upprätt krävs också stöd som kilas mellan kraken och marken så en stabil trefot bildas. Golven (gôlv på Leksandmål) är utrymmet som uppstår mellan kraken, där gräset läggs på röder. Vissa hässjor förr kunde kan uppåt 20 gôlv i samma rad och alltså vara otroligt långa. Vår hässja hade två gôlv. Gräset packas olika tjockt beroende på vilken sorts gräs det är. Man måste vara försiktig med det tunnare gräset så det inte packas för hårt och börjar mögla istället för att torka. Tjämsa kallas metoden att forma gräset till lagom stora hötappar att lägga på hässjan, på röderna.

Slåtterbalk på väg ut i fruktträdgårdens ängsrutor.

När gräset torkat på hässjan kunde grannen sedan ta det till sina djur. Jag kunde nästan ingenting om hässjning innan denna sommar, men är väldigt glad över släktingar som kan lära ut. Tack morbröderna!

Kanske blir det en ny hässja nästa år.

Belysning

Ovanför garageportarna har det länge suttit en tom armatur för ytterbelysning. Den har faktiskt varit så diskret att jag knappt tänkt på den alls. Men så stod jag utanför gamla garaget en dag i somras och insåg att där satt en exakt likadan armatur ovanför porten, men med en vacker kupa i klarglas som gav den ett helt annat uttryck än den nakna vid nya garaget.

Den nakna och bortglömda armaturen ovanför nya garagets portar efter att den rensats från rester av en rostig trasig glödlampa och rengjorts.

Tvillingen med hel kupa ovanför portarna till gamla garaget. — Den nakna och bortglömda armaturen ovanför nya garagets portar efter att den rensats från rester av en rostig trasig glödlampa och rengjorts.

Jag fick en aha-upplevelse och förstod plötsligt hur armaturen ovanför garaget skulle kunna te sig om det gick att få den att fungera och jag kunde hitta en ny kupa. Ganska snart kunde jag konstatera att det gick att beställa kupor av exakt samma mått via nätet och var på väg att lägga en order. Men så började jag fundera över om jag inte sett en sådan kupa på någon annan plats på gården. Det kändes bekant. Jag gick ut och började se mig om i uthusen. Mycket riktigt, i taket i ett uthus satt exakt en sådan kupa på en vanlig lampsockel. Jag hittade en rund vit glaskupa som jag kunde ersätta den med och som faktiskt storleksmässigt passade mycket bättre inomhus.

Det nyfunna lampglaset inifrån ett uthus gick att flytta ut.

Efter att ha stängt av elen i garaget lyckades jag med lite våld lossa den trasiga glödlampa som suttit i armaturen i många år. — Efter att ha stängt av elen i garaget lyckades jag lossa den trasiga glödlampa som suttit i armaturen i många år.

Sedan var det bara att skruva i en ny glödlampa och den nyfunna glaskupan och tända. — Efter att ha stängt av elen i garaget lyckades jag lossa den trasiga glödlampa som suttit i armaturen i många år.

Plötsligt hade de gamla armaturerna på båda garagen fina gamla klarglaskupor och fungerade igen. En liten sak som ändå betyder så mycket. Både för ljus och intryck.

Musik för byggnadsvård

Loona (이달의 소녀/Idaru sonyeo) är en grupp, ett koncept med egenskapat universum som det går att förlora sig i. De presenterades från början genom att alla 12 medlemmar från 2016 och framåt släppte ett varsitt solo, samt låtar i olika subgruppskombinationer, fram till hela gruppens gemensamma debut 2018. De flesta av solosläppen var löjligt välproducerade och snyggt gjorda. EXTREMT begåvade artister. Även de tidiga gemensamma släppen höll mycket hög kvalitet. Butterfly från 2019 är en av dessa. Låten är drömsk med fantastisk bas, videon skitsnygg och koroegrafin/dansen knivskarp. För den som uppskattar synkroniserad koreografi är Loona en närmast oöverträffad dröm. För ett år sedan gick jag runt med Butterfly i lurarna i ett dimmigt och blött Göteborg. Låten förhöjde promenaderna genom Botaniska till en magisk nivå. Ut och testa!

Wheesung bytte av någon anledning artistnamn till Realslow häromåret (fast på korenska skrivs det fortfarande 휘성 vilket betyder just Wheesung och är lite förvirrande) och känns som ett nedköp då han är en ikon på den koreanska musikhimlen sedan många år. Idag är det inte så många som bryr sig om vad han släpper för musik men herregud, denna låt vad fantastisk den är. STORSLAGEN.

Musik för slåtter, resning av hässja och elarbeten.

Tack för denna gång.

Ni hittar Fönster mot gården på Instagram för väldigt mycket mer regelbundna uppdateringar om arkitektur, byggnadsvård och hur det är att studera till Bebyggelseantikvarie.

/Lars

Publicerad den 15 november, 202015 november, 2020 av larsliljas

Från sommarens arbetsdagbok

Sommaren 2020 blev förstås märklig och jobbig för oss alla med restriktioner kring covid (och ja det fortsätter vara märkligt och jobbigt även nu på senhösten). Jag fick dock ganska tidigt möjligheten att planera för att vara hela sommaren hemma på gården i Leksand. Flera hus, ytor utomhus och landsbygden generellt underlättar möjligheten till social distansering rätt rejält, om jag jämför med hur våren i Göteborg tedde sig. Sommaren i Leksand öppnade upp för ett socialare liv genom all yta att vara socialt distanserad på.

Men min huvudsakliga tanke om sommaren handlade inte om covid och sociala aspekter utan om möjligheten att fokusera på arbetet med släktgården, alla byggnader och markerna runt omkring. Att ta itu med mycket av det som skjutits upp genom åren och som mamma inte klarar av att göra på egen hand nu när hon tagit över ägandet själv.

Vår gamla släktgård som fortfarande har kvar mycket av sin ursprungliga struktur trots nya tillägg från andra delen av 1900-talet.

Det är ingen jättestor gård men den har bevarat mycket av det äldre månghussystemet från 1700- och 1800-talet med en byggnad för varje funktion runt en sluten gårdsplan. Det som kallas nordsvensk gårdstyp. Även de byggnader som tillkommit under 1900-talets andra hälft har anpassats till detta i skala och material. Så även om det inte är jättestort så är taken, fönstren, dörrarna och fasaderna många. Runt om finns marker som också behöver vård och bara delvis nyttjas för djurhållning.

I kommande inlägg vill jag samla några av de arbeten vi utfört på gården under sommaren. Även om det var mycket jag inte hann med så är det stor tillfredsställelse att se en del arbeten avklarade. Självklart hade det gått att göra några mindre inlägg under tiden om detta, men jag har bestämt att jag bara ska skriva här om jag har lust och tycker det är kul. NU tycker jag det och därför kommer allt lite på en gång.

Tak

Vi har gamla hus med gamla tak. På de flesta av husen ligger lertegel som tillkommit efter 1920. När mormors mor gifte sig till gården 1920 fanns i princip bara tak av pärt (spån). Något som inte imponerade på hennes släktingar. Detta tycks ha förändrats ganska snabbt därpå, men på flera av husen är det fortfarande undertak av pärt och inget annat. Planen för framtiden är att lägga om många av taken och spika oljehärdad board ovanpå pärten och sedan lägga tillbaka teglet. Men det är inte aktuellt just nu och därför är det vanligt kontinuerligt takunderhåll som krävs. Borsta, sopa och eventuellt byta nån panna som frosten sprängt. Det låter enkelt och är enkelt, men allt underhåll (nej det finns inget som är underhållsfritt) kräver tid. Något jag ju hade massor av denna sommar. Viktigast är att taken på boningshusen är i ordning men genom att hålla regelbunden koll på alla gårdens tak går det att upptäcka knäckta pannor eller sådana som halkat snett och förlänga livslängden på hela bebyggelsen.

Gamla fejsets (fähusets) tegeltak är täckt av mossa, barr och kvistar. Träden som stått allra närmast har tagits ned.

Samma tak efter borstning och byte av några pannor. På sikt behöver taket läggas om med ny läkt. Teglet går självklart att återanvända. — Gamla fejsets (fähusets) tegeltak är täckt av mossa, barr och kvistar. Träden som stått allra närmast har tagits ned.

Den stora utmaningen för oss är de hus som står närmast gårdens stora ek från 1870-talet och husen närmast skogen. Nedfallande löv och kvistar är grogrund för lav, mossa och binder fukt på taken med frostsprängning som följd. Träd hör samtidigt till en gårdsmiljö på samma sätt som husen. Det är inte ett alternativ att ta ned träd här. Något som annars har blivit väldigt vanligt och många gamla gårdsmiljöer skövlas idag på sina höga träd för att det upplevs som mer praktiskt. När träden försvinner förlorar gårdsmiljöerna delar av sin ålderdomliga prägel som är svår att återskapa. Var försiktiga med träden och hitta en balans i vad som måste tas bort!

Men finns det inte nåt mer praktiskt takmaterial än tegel som bara halkar snett och frostsprängs?! Det är faktiskt tveksamt. En lertegelpanna kan hålla i flera hundra år och behåller sin färg även om den åldras. En betongpanna är tung, eroderar bort med tiden och tappar fort sin färg. Plåttak kan förstås funka, men i såna fall ett som inte är förbehandlat med en färgad plast eftersom färgen bleks väldigt lätt, får algpåväxt och ibland lossnar från plåten.

Byte av några skadade pannor i samband med borstning av taket.

Borstat tegeltak till vänster i bild och oborstat till höger. Den stora eken bakom är både fin och ställer till problem med fallande löv och kvistar. — Byte av några skadade pannor i samband med borstning av taket.

Lissutggu

Gårdens äldsta boningshus som av många kallas lisstuggu (lilla stugan) är en liten sidokammarstuga med rötterna i mitten av 1700-talet. Den byggdes på 1950-talet ganska radikalt om av min morfar Erik Liljas, som var ingenjör och jobbade som arkitekt, till nuvarande utseende och moderniserades. En ändå rätt sympatisk form av dalaromantik med frilagda timmerväggar, dekorerad brokvist och spröjsade fönster, allt av väldigt bra kvalitet. Utöver att vara bostad för familjen när vi är många hemma samtidigt så hyrs den också ut veckovis under turistsäsongerna. Det är var dock längsedan brokvist, fönster och insida togs om hand ordentligt och inte minst utsidan har börjat se skamfilad ut.

Brokvisten på gårdens lisstuggu i slitet skick. Åtminstone färgen. Allt trä är fortfarande, efter 60 år utmärkt.

Brokvisten har målats om flera gånger sedan 1950-talet och vid de senaste tillfällena i olika nyanser i grått. Jag minns inget annat än det grå. Men under flera lager av grå färg skymtade också en grön kulör som kändes intressant. Det finns ingen regel som säger att det understa lagret är det som ska återskapas, det är upp till var och en vad som känns bäst. Inget alls måste återskapas, men ibland kan det ge huset en ledtråd och riktning åt rätt håll. Hur tänkte de ursprungligen? Vi var intresserade av denna gröna kulör och tänkte att det kunde göra brokvisten till en fin kontrasterande byggnadsdel mot det grå timret. Roligt också att få testa morfars ursprungsvision för huset. För att få fram en så snarlik grön kulör som möjligt anlitade vi en konservator och dekorationsmålare från Dalarnas förgyllningsmåleri, som också är vän till familjen. Han anlände med alla sina verktyg och efter några timmar hade han hjälpt oss att mäta upp ett antal kulörer som fanns på brokvisten att jobba med under vårt restaureringsarbete. Ursprungligen målades här med linoljefärg och det är också vad som nu beställdes efter uppmätningarna. Ingen mer plastfärg här.

Digital färgmätning. — Slitna färgskikt.

Vi beslöt också att anlita Dalarnas förgyllningsmåleri för att konservera och retuschera de målade gavelfälten på gårdens brokvistar. Målningarna är utförda 1960 av konstnären Hans Prins och tyvärr i rätt dåligt skick efter 60 år utsatta för vädrets makter. De behövde nu rengöras, oljas och sedan försiktigt retuscheras där för mycket färg lossnat. Faktiskt blev det stor skillnad till det bättre efter bara tvätt och oljning. De framträdde på ett helt annat vis än de gjort på mycket länge, trots skador som kommer åtgärdas nästa år.

Oljning av det målade gavelfältet på stora husets brokvist utförs av konservator från Dalarnas förgyllningsmåleri.

När brokvisten fått nytt liv med hjälp av linolja och linoljefärg märktes det att annat också behövde fixas. Runt nyckelhålet på dörren hade trä spruckit och låsplåten därför lossnat. Jag insåg snart att det inte skulle gå att åtgärda med befintliga beslag utan stora trälagningar. Däremot kanske det gick att hitta ett bättre alternativ som helhetslösning. På ett av uthusen hade stora husets hundra år gamla ytterdörr återanvänts till en vind. Den hade kvar sina äldre långsmala låsplåtar från tidigt 1900-tal. Kunde en sådan återanvändas på lisstuggus ytterdörr för att täcka sprucket trä? Ja det kunde funka, efter komplettering med en träkloss upptill. Handtaget från vindsdörren fick också följa med. Först fick plåt och handtag dock ett ordentligt bad i ren linsåpa innan de torkades rena och skruvades på plats.

Sprucket trä har gjort att nyckelhålsplåten inte längre fäster.

En kompletterande kloss har täljts för den långa plåten. — Sprucket trä har gjort att nyckelhålsplåten inte längre fäster.

Vi försöker sköta och utveckla gården, mycket utifrån det som finns att tillgå. Alla olika tidslager är relevanta och kan förtjäna att bevaras. Det måste inte vara perfekt, men fungera med husen och för den som bor där. Byggnadsvård liksom. Det kan tyckas kostsamt att ta in en konservator för att mäta färg och konservera målningar, men det är inga stora ytor och arbetet tar inte jättelång tid och blir därmed inte heller hutlöst dyrt. Att få experthjälp med kulörmätning och beställning av färg besparade oss många svåra beslut och gjorde arbetet med husen roligare. Målningen av snickerierna gjorde vi däremot själva.

Musiken

Det blir inte bara en låt/video för detta inlägg. Det finns ju så mycket fantastiskt där ute.

Först ut ett släpp från våren 2020 med Agnes. Minns ni henne? Den sanslöst begåvade artisten från Idol en gång i tiden, som kanske inte släppte de mest spännande låtarna, men hade några världshittar. Efter lite paus från allt har hon sedan 2019 släppt ett pärlband av välgjorda låtar som I trance, Limelight och Fingers Crossed, vilka alldeles för få tycks ha upptäckt. Lyssna och njut.

Nästa låt är 놀이 (Naughty) med Irene och Seulgi från Red Velvet. Dessa extremt begåvade artister har under 2020 släppt några låtar som en subgrupp och 놀이 (Naughty) är enligt min mening den bästa av dem. Bortsett från att det är en superlåt så har videon en helt galet snygg och svår koreografi som väldigt få skulle kunna leverera. Men de kan förstås, med knivskarp precision. Red Velvet är för övrigt fortsatt en av Sydkoreas bästa och roligaste grupper och jag hoppas de kommer släppa nytt snart.

Perfekt musik för omläggning av tak och målning med linoljefärg.

Det var allt för idag.

Ni hittar Fönster mot gården på Instagram för väldigt mycket mer regelbundna uppdateringar om arkitektur, byggnadsvård och hur det är att studera till Bebyggelseantikvarie.

/Lars

Publicerad den 8 mars, 202014 december, 2020 av larsliljas

Hälsning i blyerts från förr

Denna text har senare publicerats som krönika i Byggnadskultur nr.4 2020.

15 juni 1935. Vackert väder.

Upptäcker jag att det står skrivet med blyerts på undersidan av stolen när jag vänt den upp och ned på ett bord, för att göra rent ett golv hos mamma vid jul för något år sedan. Jag vet inte vem som skrivit och jag lyckas inte koppla datumet till något särskilt i släktens historia. Inget bröllop och ingen födsel sådär på rak arm. Stolen är betydligt äldre, en Leksandsstol med sju pinnar i ryggen som den ska, från början sammanfogad utan spik eller skruv. Någon har dock förstärkt den med skruv och klossar någon gång. Var det vad som hände den där vackra junidagen 1935? Någon har i alla fall lämnat detta meddelande för framtiden och för mig känns det som en spricka i tiden. En liten tidsresa till då.

En gång låg jag på golvet i övre hallen hemma på gården och tittade i taket. Kanske var det något barn som föranledde placeringen, eller så var jag bara trött. Men ur mitt nya perspektiv kunde jag se sådant som annars inte syns. Som undersidan av pelarbordet intill. Ur en vacker svepande handstil kunde jag läsa:

Annandag påsk 1920. Aug Hilda

Liljas August och Skommar Hilda Ersdotter var min mormors föräldrar och de gifte sig påsken 1920. Ett bröllopspresentbord alltså. Det visste jag inte innan texten upptäcktes och ingen annan heller vad det verkar. Hilda och August, undrar om de var glada över sitt nya pelarbord och vem de fick det av? Kanske hennes föräldrar, de hade det bättre ställt än de hade det i Liljas. Mina minnen av Hilda är vaga även om hon hann fylla 101 och därmed levde under min barndom. August dog redan på 50-talet. Med små pusselbitar blir bilden av de två mer komplett. Koppar från deras lysningsservis i ett skåp, bröllopsfoto, mormors och mammas berättelser, en text i blyerts under ett gammalt pelarbord på mammas hall. En möjlighet att känna dem lite bättre.

Mitt på gårdslängan ut mot trädgården hemma hos mamma finns en utanpåliggande trappa som leder upp till en dörr. Bakom dörren finns ett litet utrymme, ”mellanrummet” som innehåller madrasser, fotoalbum, tavlor och annat som är svårt att hitta plats för. Från mellanrummet leder två dörrar. En till ett sovrum och en till en vind full av bråte. Dörren in utifrån trappan är gammal, ja det går faktiskt att säga exakt hur gammal dörren är, för i ögonhöjd står tydligt skrivet:

Den 29 mars 1870 Anders Ersson i Torrberg

Liljas Anders Ersson, mammas morfars morfar gör sig påmind varje gång en har ärenden upp till de där rummen. Jag vet nästan inget om människan. Men han bodde på exakt denna plats 1870, hade samma gårdsnamn som jag och han tillverkade en dörr som var färdig det fantastiska datumet 29 mars. Det räcker långt.

Okej alternativtolkning: Han tyckte 29 mars var ett så häftigt datum och blev tvungen att skriva det på dörren, men kanske tillverkade han den inte alls. Husen är äldre. Vad vet jag. Men något betyder det och det minner om honom.

Det jag kanske tycker är mest fantastiskt med dessa små meddelanden är inte heller exakt vad de egentligen betyder. Men de ger kopplingar bakåt, till släktingar och händelser som jag annars sällan tänker på. Personerna bakom meddelandena kommer till liv för ett ögonblick, vare sig jag vet vilka de var eller ej. Påminner om det som en gång varit.

När mormor och morfar levde tvingade jag dem att skriva lappar på möblerna hemma och häfta fast. Vad är det för skåp eller bord? Vem är född i soffan? NI MÅSTE BERÄTTA FÖR OSS.

Lappar som berättar om tingens ursprung och historia

som jag tvingade mormor och morfar att sätta upp en gång

Det som finns runt oss är spår av det som varit och fyllt av minnen och innebörd. Någon har levt ett liv på just den platsen. Varit kär och kämpat och sörjt. Det är hisnande och fantastiskt. Taket jag tittar upp på när jag ska somna ikväll är antagligen samma tak som Anders Ersson tittade upp på kvällen efter att han förfärdigat sin dörr i mars 1870. Men för att påminnas om detta tror jag det är viktigt att det lämnas små meddelanden ibland. Det är så lätt att glömma annars i brådska till jobb och återvinningsstationen och barnkalasen och allt vad man nu gör i sitt liv.

Innan jag lyfte ned Leksandsstolen med meddelandet om det vackra vädret i juni 1935 lade jag till några egna rader. Utan att försöka härma men med en hälsning från stunden jag befann mig i.

Med detta vill jag uppmana fler att lämna meddelande i blyerts för framtida upptäckt och funderingar. SKRIV PÅ MÖBLERNA!

Eftersom det var så längsedan jag skrev något här blir det mer än en musikvideo idag, det är det enda rimliga. Nedan musik för kulturvård/byggnadsvård, skrapande av färg och genuina byggnader:

1. Grimes, en av de mest fantastiska artister jag vet, laddade upp för att släppa nytt album länge. Nu har hon gjort det!!! En av de första nya släppen var denna awesome, So heavy I fell through the earth:

2. Park Bom återvände i triumf med ett soloalbum efter år av motgångar, hån, dubbelbestraffningar och skit. Hon är en otrolig sångerska. Ni som har koll vet ju vilket segertåg 2019 var för henne och fler av de andra medlemmarna i 2NE1:

https://www.youtube.com/watch?v=dnQflYjicms

3. Den logiska uppföljningen på Bom blir förstås CL från samma 2NE1. Hennes återkomst vintern 2019 var strålande, förstås:

Om ni vill så finns fönstermotgården att följa på Instagram, med mycket mer regelbundna uppdateringar.

För övrigt så önskar jag alla ett feministiskt och antirasistiskt 2020.

/Lars

Publicerad den 15 oktober, 2018 av larsliljas

Hur kan en åldersbestämma timmerhus?

Vår släktgård i Leksand består av ett antal timmerbyggnader i varierande storlek, utseende och, olika åldrar. Här bor min mamma sedan ett och ett halvt år.

Några av gårdens äldsta byggnader i den sammanbyggda västra gårdslängan. Lisstuggu(lillstugan) och vedskjul/skulle/portlider med utanpåliggande trappa.

Vi vet en del om gårdens historia utifrån berättelser i familjen och den gamla storskifteskartan från 1827. Men hur gamla är byggnaderna som står här och hur går en till väga för att bestämma ålder på gamla timmerbyggnader?

Svaret heter dendrokronologi och innebär att en med hjälp av olika borrprover från stockar i byggnader kan jämföra stockarnas växtperiod med en längre växtlinje och på så vis åldersbestämma de olika stockarna i väggarna. Det finns som sagt också en storskifteskarta från 1820-talet att titta på som kan ge lite vägledning. Där finns en del byggnader på gården utritade. Men på det stora hela är dendrokronologi ett säkrare kort för att veta exakt när timmer tagits till byggnader. Tillsammans är de båda metoderna dock nästan oslagbara.

För ett antal år sedan köpte mamma en sådan timmerdatering för gården. Det hela slutade med en artikel i tidningen Byggnadskultur, som är Svensk Byggnadsvårdsförenings tidning. Den artikeln kan ni läsa digitalt via Byggnadsvårdsföreningens kunskapsbank och det är hela poängen med detta inlägg. Ett tips om en annan artikel.

Klicka här för att läsa hela artikeln.

Det som inte syns vare sig på karta eller i dendrokronologi är var huset stod från början. Eftersom timmerbyggnader är relativt enkla att plocka ned och sätta upp på annan plats så kan ett hus ha flyttats många gånger tidigare. Dessutom kan ett hus ha kompletterats flera gånger med både äldre och yngre virke. Om det fanns bra äldre virke i ett äldre hus kunde det förstås komma till pass vid ett nybygge. Det är därför viktigt att ta flera borrprover från samma byggnader för att få ut så många prover som möjligt att jämföra.

Trevlig läsning!

Publicerad den 8 oktober, 20189 oktober, 2018 av larsliljas

Ett hus kräver sin dörr

Det gamla huset i Bergslagen står där det står. Älskat av många men använt av få. Det lever alltid lite farligt på grund av detta. Nästa är säljer jag nog säger pappa och så nästa år säger han samma sak. En dag blir det sant. Jag förstår det. Ett hus som står tomt blir liksom utan sin själ. Så kostar det enormt mycket att ha ett hus med el och vatten stående också… Det är nästan lite sjukt. Jag brukar bo i det några nätter varje sommar. Ibland själv ibland med sällskap. Det ligger lite tråkigt intill en stor landsväg men omgivningarna är vackra, huset fantastiskt och våra rötter finns här i byarna vid den stora sjön Väsman i Ludvika. Känslomässigt, immateriellt kulturarv så det stänker om det. Jag tror inte att pappa alls vill sälja. Men ingen av oss har obegränsat med pengar.

Genom åren har jag gjort några projekt i huset. Jag har lagt mycket tid på att tvätta det inomhus med såpa, det blir mycket smuts i ett hus på hundra år, plocka fram möbler och porslin från vinden och köpa till det som saknas för att det ska bli hemtrevligt att vara där. Det är fantastiskt att höra elden knäppa i den hundraåriga vedspisen, känna lukten av linoljesåpa och höra bruset av bilar där nere på vägen.

För tio år sedan så bytte jag ut överskåpet i köket från en tidig 80-talsmodell till ett stort 30-talsskåp som jag fått från en kompis i Stockholm. Det blev kanske inte optimalt men det blev bättre än innan och var totalt återbruk. Jag har också jobbat hårt med att göra det stickiga och missfärgade köksgolvet som dök upp under skivor och mattor efter en vattenskada till ett fint skurgolv. År efter år med rotborste, kallvatten och linoljesåpa. Jag har väl inte riktigt kommit i mål där men jag är rätt nöjd med resultatet så långt. Det är ljusare och mjukare än det nånsin varit innan.

Genom åren har det också förstås blivit en hel del trädgårdsarbete och fasadmålning. Sånt där som en inte kommer undan om en vill ha ett hus. Kontinuerligt underhåll. Pappa har slitit hårt nu det senaste året med fönster och foder.

Men det är förstås lite svårt att ge sig hän på ett hus som en inte direkt använder eller ska ha kvar. Även om det är ett hus jag älskar.

För inte så längsedan målade jag också om brokvisten på stugan. Väggar, fönster dörr och allt.

Dörren gick från förfall till nytt liv med skrapa, borste och gulockra linoljefärg. Väggarna målades med Falu rödfärg ljus. Foder vit linoljefärg.

Det jag aldrig gjorde då var att byta dörrhandtag. Den huvudsakliga anledningen var att jag inte hade något annat handtag att byta till, för jag vägrade köpa ett nytillverkat. Det blir så allt oftare, att jag vägrar köpa ett nytillverkat och väntar till dess ett begagnat dyker upp nånstans. Så det gamla innerdörrshandtaget i funkisstil fick duga så länge. Egentligen är väl inte nån stor vits med att byta heller. Det funkar ju! Men samtidigt så börjar det rosta och ge efter. Det är inte gjort för att vara utomhus och efter många år med väder och vind började dess livstid gå mot sitt slut. Så en dag hittade jag ett i samma stil som låsplåtar jag hittat i uthuset. En vanlig modell i villabebyggelse från första delen av 1900-talet. Kan vara nytillverkat av Gysinge, men jag köpte det begagnat. Nu var det dags att byta.

Dörren blev liksom lite rejälare och lite viktigare på nåt vis. På insidan fick dock funkistrycket vara kvar. Huset behöver sina minnen och lager.

Nygammalt dörrtrycke och låsplåt. Såpskurad brokvist. Huset ska fan vara så fint som möjligt även om det säljs. Lägg märke till det rosagrå Ludvikateglet med röda fogar på skorstenen.

❤

/Lars

Publicerad den 22 september, 20189 oktober, 2018 av larsliljas

Hundraårsköket – återbruk på hög – och låg nivå

Jag har tidigare under året berättat om mammas kök här. Sen kom sommaren och det var dags att måla kök och annat, sen var det dags att flytta från Stockholm till Göteborg och sen… Men NU har jag tid, för jag ligger hemma sjuk och stormen Knut rasar utanför. Så:

Mamma tog över sitt föräldrahem och allas vår släktgård för närmare två år sedan. Det är en kringbyggd gård med öppen gårdsplan i mitten och förhållandevis välbevarad bebyggelsestruktur. Det går fortfarande att ana hur här såg ut för 100 år sedan. Det stora boningshuset är uppfört på platsen i början av 1900-talet och övertog då rollen från den byggnad som idag kallas Lisstuggu.

Under 50-talet genomgick stora boningshuset en genomgripande renovering och utvidgades. Det hela gjordes med känsla för miljön av min morfar och utifrån ser bebyggelsen enhetlig ut. I timmer och allt.

Köket skapades alltså i sin nuvarande form och stod färdigt 1958. Ett klassiskt funkiskök.

Fina köksskåp från 1958 med mycket sliten målning. Fin bänkskiva i stavlimmad ek ovanpå.

Diskbänk från tidigt 1950-tal i toppskick med samtida lite tröttare underskåp och en mycket trött och sliten bänkskiva i laminat från 1980-talet intill. Blått kakel i original från 1958 i nyskick.

Men som bilderna visar, ett funkiskök med några år på nacken och många lager färg. Det senaste färglagret från sent 70-tal eller möjligtvis tidigt 80-tal. Ingen minns exakt. Inte min favoritkulörskala, men en otroligt välgjord ådringsmålning. Många duktiga hantverkare var verksamma under 70-talet.

På 40 år hinner dock modet ändras några gånger och framförallt hinner ett kök som används varje dag bli ganska slitet. Detta kök har känts väldigt trött de senaste åren och de fuktproblem som nyligen åtgärdats under huset har lämnat en unken lukt i alla underskåp. Att mamma, som ska bo här dessutom skarpt ogillar dessa kulörer talade skarpt för någon form av förändring.

Inte bara av färg heller för den delen, utan snarare en total omplanering av köket. Diskmaskinen som installerades på 60-talet hamnade då i en tom lucka mitt under den långa köksbänken och har sedan dess konstant varit i vägen. Så fort någon har öppnat luckan har det inneburit en krock. Dessutom ville mamma ha tillbaka en vedspis i köket. Det har knappt eldats i huset alls sedan flispannan togs ur bruk under 90-talet till förmån för jordvärme vilket varit en del av det tilltagande fuktproblemet i huset. Eldar du inte ett hus så kommer fukten… Vedspisen plockades bort under slutet av 60-talet vilket inte alls är konstigt. Det var förstås fantastiskt att slippa sot, aska och ved inne i köket. Elspis är ju rätt fantastiskt.

Så vad går det då att göra av detta? Riv ur och bygg nytt! Återskapa det rena funkisköket i all sin moderna skönhet? Allmogekök för att minna om husets byggår?

Först och främst, kök är skitdyrt. Vem fan har råd att riva ut och bygga ett nytt bara så där? Den som precis tagit över en släktgård vill nog helst slippa ytterligare utgifter. Dessutom, ett kök från 50-talet har en hel del prima virke i sig och tillåter ombyggnad. Utöver det så är allmogekök ett modernt påhitt. Ett falsarium som rent historiskt aldrig existerat. I det här huset var köket fram till 1958 en samling av lösa bord, stolar, skåp, soffor och sängar i olika kulörer och från olika tider. Inte aktuellt nån annanstans än på hembygdsgården för de flesta moderna människor. Den som tittar på bilderna ovan och nedan inser att här inte är läge att skapa en enhetlig historisk stil. Snarare att jobba med det som finns för att skapa ett bra och hemtrevligt kök med 2000-talsstandard. Slutligen, miljömässigt så är det ohållbart att byta ut ett kök som går att behålla (de flesta kök går att behålla). Vi kan inte hålla på och slänga saker hur som helst. Vi måste ta hand om dem och lära oss leva med att allt inte är nytt. Innan jordklotet är slut.

Framskrapade kulörer på köksluckorna. Den näst översta vita är en grundfärg för ådringsmålningen från 1970-talet.

Köket från en annan vinkel. Äldre hörnskåp som morfar fått i betalning för ett ritjobb åt en släkting landade i köket på 1970-talet. En nytryckt tapet med schablonimitation som suttit uppe i minst 30 år. Stora men gedigna spröjsade fönster från 50-talet. Grått golv av plast/linoleumtyp. Smutsigt kökstak som skriker efter färg. Stolar och bord från olika epoker. Hur skapas en bra helhet av allt detta tillsammans med skåpsinredningen på den andra väggarna?

Så hur ska en då gå till väga? Var börjar arbetet? Jag började med en handritad skiss.

Snabbskiss över förändrade funktioner i köket.

Skissen utgick från några viktiga grundförutsättningar som var givna. 1. Vedspis installeras i anslutning till skorsten. 2. Diskmaskin får inte flyttas allt för långt från avlopp. 3. Det får inte bli för dyrt, dvs. gör så lite som möjligt.

Det innebar att diskmaskinen flyttade från mitten av skåpväggen till vänstra kanten under diskbänken och att vedspisen hamnade längst till höger där skorstenen fanns bakom väggen. En tydlig ledtråd till det var att det fortfarande låg kvar klinker i golvet där vedspisen en gång stått. Men mamma kunde ju också berätta hur det en gång sett ut.

Den gamla elspisen var av bredare modell och när den byttes mot en normalstor så fick både el- och vedspis plats längs väggen och bara ett litet grytskåp fick skatta åt förgängligheten. Det fanns på gården inte kvar nån lämplig vedspis att återanvända i köket. Men vi hade en stående i garaget! Den var av en något mindre modell, Husqvarna från 1930-40-tal som jag tvingat mamma att ta med i flytten. Den hade stått nedplockad i ett hörn av ett uthus och kommit med på köpet vid ett annat husköp några år tidigare. Den lämnades på renovering och kom tillbaka nästan som ny.

Den nyrenoverade vedspisen på väg upp i köket. Duktig murare/spisrenoverare från trakten som gjort jobb åt familjen flera gånger tidigare klarade biffen även denna gång.

Spisen på plats. Golvklinker kvar sedan 1950-talets vedspis stod där.

Vi hade tur eftersom pappa och jag gjort en liknande uppdatering av hans kök bara några månader tidigare. Även den kan ni läsa om här på bloggen. Pappa fick då tag på några fantastiska hantverkare som intresserar sig för återbruk och bra material. Samma hantverkare gjorde även ändringarna i detta kök. Renovering av spis, murning, bortmontering av skåp, anpassning av dem och återmontering. Snickaren bytte till exempel ett trasigt sidostycke på ett överskåp mot ett i massivträ, tillverkad en ny skärbräda med samma noggrannhet och anpassade den nyfunna bänkskivan.

Bänkskivan ja, det var en märklig blandning av tur och gott minne.

Mamma och jag kunde ganska tidigt konstatera att det var läge för en ny bänkskiva mellan diskbänk och spis. Den som lagts dit under 80-talet i laminat var sliten och ful. Jag vet inte riktigt hur min hjärna jobbade då men på något vis bar den minne av nån stor skiva jag sett flera gånger på gården. Så jag började leta. Jag gick igenom några bodar, klättrade upp på några skullar och faktiskt efter knappt tio minuter kunde jag i triumf bära fram en stor tillsynes oanvänd stavlimmad bänkskiva från stallskulln. Det visade sig att den antagligen var gjord för just denna bänk då måtten stämde nästan perfekt. Den hade dock ett fult hack på ena sidan vilket antagligen ledde till att den hamnade på skullen istället. Men eftersom bänkytan nu krympt med några decimeter på grund av de båda nyinstallerade spisarna kunde snickaren såga bort det dåliga och lägga den på plats!

När diskmaskinen flyttats kunde skåpen flyttas närmare diskbänken, och utrymme för elspisen skapades. Notera nyoljad bänkskiva funnen på en höskulle.

Diskmaskinen på sin nya plats i kanten av skåpsraden, nära både vatten, diskho och överskåp för porslin men inte i vägen för matlagning.

Ny standard för vatten kräver att det finns avstängning för diskmaskin ovan diskbänk.. Så några fula hål i väggen och en ny kran, men en gammal diskbänk! Tur att det finns massor av kakel kvar från bygget 1958 så det går att byta framöver.

Överskåpet vid spisen behövde också omarbetas. En vedspis kräver en hel del utrymme runt om åt alla håll av brandsäkerhetsskäl. Skåpsraden som satt ovanför spisen nu visade tecken på att vara påbyggd. Viket förstås inte var så konstigt eftersom det tidigare funnits en vedspis i köket. När den plockades bort kunde överskåpen byggas på.

Snickaren fick nu montera ned hela raden och sedan återskapa den storlek som suttit där från tidigare och lämnat fritt ovan vedspisen

Det nygamla överskåpet blev visserligen mindre, men i det gamla hade det gått ett stort ventilationsrör och mest stått skräp. Notera det återinstallerade lysröret. Inte så snyggt kanske men väldigt praktiskt och förr standard i alla kök. När det är släckt syns det inte.

Kulören till köksskåpen var inte helt enkel att välja. Men nånstans längs vägen hade vi landat i att grön var ett bra val. Grön fanns redan i tapeten som inte skulle bytas, den fanns i det stora gamla hörnskåpet och det var en kulör vi lätt kunde associera med 50-talskök. Det tog några provmålningar och en omröstning innan vi var redo att sätta igång på allvar.

Jag tror det blev bra.

Slutresultatet innebar ett helt nytt kök med hundra års historia där det enda som faktiskt var nytt var en elspis, en kolfilterfläkt, några eluttag, en lysrörsarmatur och några burkar färg.

Allt på plats. Vedförvaring, vedspis, elspis, lådor, skåp, diskmaskin på sina nya platser.

Jämför innan efter:

Vi valde att måla in skafferidörren för att göra köket mindre rörigt.

Veckans video är Mango med Hyomin

Publicerad den 16 april, 201816 april, 2018 av larsliljas · 1 kommentar

1 maj är inte en dag för byggnadsvård.

1 maj är en ledig helgdag för att vi ska kunna gå ut och demonstrera. Det är inte en ledig dag vi fått för picknick i vårsolen. Jaha, är ni inte socialister? Behövs det inga demonstrationer mer? FEL. Nazister marscherar på gatorna i Ludvika och på andra ställen. Tyvärr har Gysinge byggnadsvård har av någon anledning valt att årligen lägga sin byggnadsvårdsdag på 1 maj. Rimligt, för då är folk lediga och kan åka på utflykt. Alla är ju trots allt inte socialister. Men det skaver lite i mig. Idag behöver vi kanske inte demonstrerar för det mest fundamentala. Fast å andra sidan så skulle alla, oavsett politisk färg kunna mötas upp i Ludvika och manifestera mot extremism och intolerans.

Så, skippa byggnadsvården första maj och låt vårt politiska välbefinnande gå före. Alla andra dagar är för byggnadsvård. 1 maj för politisk manifestation.

/Lars

Publicerad den 9 april, 20189 april, 2018 av larsliljas

Gammalt blir nytt

Jag tänker på hus mest hela tiden. Hus från olika tider, platser och storlekar. Hus och allt som hör till. Tekniker, stilar, inredningar och historia. Jag har ritat hus i hela mitt liv. Fantiserade och riktiga. Genomskärningar, fasader och planritningar. Dessutom har jag hittat på historier till många av husen. Sakta har husen trängt in i mitt liv och tar upp allt mer tid. Jag har tur, för i min familj har det alltid funnits många hus att vara i och fixa med. För ett år sedan tog min mamma över vår släktgård i Leksand, en kringbyggd gård med timmerbyggnader från olika tider. Det senaste året har denna gård tagit allt mer av min tankeverksamhet och lediga tid i anspråk. Just nu är det en precis påbörjad köksrenovering som tar plats i huvudet. Med stöd, ritning, råd och vägledning försöker jag hjälpa min mamma genom denna process. Jag hoppas att hon inte blir helt vansinnig på min energi och mina frågor längs vägen. Det är ett väldigt spännande projekt för mig. Idag påbörjade världens bästa hantverkare demontering av köksinredning från 50-talet som ska byggas om för att sedan sättas tillbaka.

Jag var hemma på gården över påskhelgen, inte minst för att diskutera köket, men det finns mycket annat att fixa med också. Fixande som ger mig otroligt mycket glädje och energi. Lillstugan på gården, Lisstuggu, är det äldsta av de tre bostadshusen som nu finns på gården med mycket av timret avverkat på 1780-90-talet och påbyggt i slutet av 1800-talet. Det renoverades grundligt på i början av 1950-talet men med en del bevarad charm.

Möblemanget i det lilla huset är en blandning av äldre ärvda möbler och lite nytt som speglar husets historia. Men det finns mycket att åtgärda och mycket att förbättra. Inte minst med tanke på att mamma vill hyra ut huset veckovis eller per natt till turister. Lisstuggu måste vara hemtrevlig för oss i familjen och attraktiv för hyresgäster. Nya överkast och kuddar var denna helg ett första steg i rätt riktning.

Jag har också varit sugen på att återföra lite mer spår av husets äldre historia men inte vetat hur. I ett av uthusen har jag dock spanat in ett gammalt skåp. Under påsken släpade jag ut det i ljuset, dammsög det och torkade rent.

Det är ett skåp byggt helt utan spik och det känns gammalt. Kanske har det varit en del av Lisstuggus fasta köksinredning en gång i tiden. Nu fick det komma tillbaka in i huset.

Lisstuggu är inte uppvärmd just nu vilket är bra för skåpet som är mättat av fukt efter årtionden i uthus. Nu får det några veckor på sig att torka långsamt och förhoppningsvis undvika sprickor. Jag är väldigt nöjd med resultatet och hoppas att fler ska vara sugna på att hyra in sig i den fina miljön. Här en länk till uthyrning.

Dagens låt var en av 2017s bästa

/Lars

Publicerad den 21 mars, 201821 mars, 2018 av larsliljas

Sad n low

Jag är hemma sjuk för tredje dagen. Huvudvärk och trötthet rör sig i mig. Kanske har det blivit för mycket av allt. Fokus nu är att göra så lite som möjligt. Det är svårt att inte känna sig låg och ledsen.

Men mellan vilostunderna rusar tankarna omkring och rycker tag i olika saker. Jobb och privatliv och framtid.

Inte minst köket hemma hos mamma som kommande månader ska genomgå en första etapps renovering med fokus på återbruk fångas i mina tankar om och om igen. Köket är byggt 1958 i gedigna material när stora huset på gården genomgick en omfattande men fin renovering. Det blir den här gången nyinstallation av vedspis, omflyttning av funktioner och inte minst ommålning av luckor och stommar. Målet är att bevara för modernt liv.

Det kommer dyka upp många texter och bilder här på bloggen under våren om det här arbetet.

Såna här tankar är positiva avbrott i sjukdomsmonotonin.

En annan positiv sak är att en av mina favoritlåtar slutligen fått ett officiellt släpp och ligger uppe på YouTube i färdig version. Med textrader som passar mig rätt bra och mindre bra just nu. Jag önskar mest att jag orkade lyssna och slapp huvudvärken:

/Lars

Publicerad den 13 januari, 2018 av larsliljas · 2 kommentarer

Jag har byggt…

…en ställning för mat åt fåglar strax innan jul enligt gammal tradition.

Mamma och jag begav oss ut till ett av hennes skiften nära byn. Som tur är ligger det längs med stora vägen, så det är lätt att nå från bilen. Mamma fick ta på sig huggarmunderingen och med sin lätta elsåg fällde hon ett antal tre meter höga granar som kunde gallras bort.

Jag kvistade dem ca två meter med hjälp av yxa och då kunde vi delvis få in dem i bilen. Riset som blev tog vi också med.

Hemma blev det ännu mer kvistning och barkning med barkspade. Tre lika långa kvistade och barkade granar med topparna orörda ska sedan bindas ihop till en trefot och resas på gårdsplanen. I klykan läggs en kärve. Slutresultat nedan.

Jag är jättenöjd med resultatet. Det är första gången jag bygger en äkta med långa och barkade stammar. Men det tar en stund, inte minst för någon som är ovan…

Men vad sjutton heter den? Är det julstänger, julspiror, spirur eller något annat? Grannar och bekanta har olika minnen men ingen är jättesäker på sin sak. Trefot är ju själva formen men ingen vedertagen benämning på detta bygge. Hemma på gården har vi i minst tre generationer kallat detta för Nek. Problemet är bara att för alla andra är Nek namnet på själva kärven och inget annat. Nedan en bild på ännu en traditionell vintergran som jag gjorde samtidigt.

Så vad kallar ni de här traditionella skapelserna gjorda av granar? Alltså båda varianterna jag gjort. Hjälp!

Dagens låt är First med Cold War Kids.

Hej så länge!

/Lars